Från min barnmorskevrå

Jaså, du är barnmorska du? Det måste vara underbart att jobba med! En sådan positiv del av vården, små barn som föds. Få arbeta med själva livet…
Ja, det är det naturligtvis, det är EN del av barnmorskeriet.
Men att vara barnmorska är så mycket mer och för mig har det alltid handlat om möten med kvinnor i alla livets skeden. Jag blev inte barnmorska för att jag värnar om barnen utan för att jag värnar om kvinnor i första hand.  Jag älskar dessa möten med kvinnor. Allt ifrån de unga tonårstjejerna som har sin första relation och mödosamt måste inse att preventivmedel är en del av den där relationen till de äldre kvinnorna, mogna med livserfarenhet, som drabbas av typiska kvinnoproblem eller av cancer…Relationer till allt och alla är den stora biten, hela registret finns där emellan och vi barnmorskor möter dem alla.
För fyra år sedan stod jag själv inför ett uppbrott av mitt barnmorskeliv. På grund av min hörselskada kunde jag inte längre fortsätta i den roll jag tidigare haft. Nu fortsätter jag i egen regi och min förhoppning är att jag kan använda min kunskap och  erfarenhet i nya möten och kunna förmedla det jag lärt mig vidare.
Kunskap och kärlek är ju det enda som växer ju mer man ger ut.
Jag tänker skriva om en del av mina möten. Blandat med andra inlägg.  Kanske kan mina tankar komma någon annan till del. En del av det kommer gamla läsare att känna igen och en del är alldeles nyskrivet…🙂
Min absolut viktigaste insikt är systerskapet med kvinnor.
Det som anses vara kvinnligt, vad vi förknippar med att vara kvinna ur ett lite mer globalt perspektiv.
Jag har haft förmånen att under många år genom mitt yrke få möta kvinnor från stora delar världen. Och min insikt är att likheterna mellan oss är större än skillnaderna. Vi föder barn på samma sätt, vi älskar och skrattar och gråter, vi delar glädje och sorg som just kvinnor och vi har ganska liknande förväntningar på oss.  Vi ska vara vårdande, ömsinta, tystlåtna, snälla, duktiga, anpassa oss och inte göra så mycket väsen av oss för då anses vi besvärliga.
Vi lever i en ojämställd värld, vårt eget land  (och län) inte undantaget, sen må mätningar visa hur fina siffror som helst. Jämställdhet handlar inte mest om lika lön för lika arbete, vem som hämtar och lämnar mest på dagis eller delad föräldraledighet även om det naturligtvis är bra att kvinnor och män delar på arbetet.
Nej, jämställdhet handlar om attityder, om att bli lika värderade utifrån mänskliga egenskaper och inte utifrån kön.  Ojämställdhet handlar om bristande respekt,  djupt rotade fördomar och traditioner, socialt, etniskt och religiöst.  Kvinnor uppfostras världen över till att inte ta plats.
Alltså är det där vi måste börja. Våga ta plats. Våga strunta i vad som förväntas av oss ”bara” för att vi är kvinnor. ”Flickor slåss inte”…hur många av oss har inte hört det? Samtidigt som små pojkars buffar och knuffar mot flickor ursäktas med att ”han tycker egentligen  om dig, han vet bara inte hur han ska visa det”….Och vem ska lära honom?  Kommer han i så fall att ta till sig ett mjukare sätt att visa känslor på? Eller blir det en konflikt mellan hans egen förväntan på vad det innebär att vara man? Hur ser hans manliga förebild ut?
Och hur kommer det sig att män hellre blir överkörda av tåget än misstänks för att vara homosexuella?
När kvinnor försöker göra karriär på arbetsmarknaden är det manliga egenskaper som är eftersträvansvärda, men jag har aldrig hört talas om en man som medvetet gått in för att utveckla sina kvinnliga egenskaper för att bli chef….
Bara några saker av allt.
Den största och djupaste kränkningen av kvinnor är könsstympningen. Det får jag berätta om i ett annat inlägg längre fram.
Men jag skulle önska att fler satte sig i in vad detta innebär och att fler protesterar.
Om tillräckligt många öppnar munnen så kanske den samlade protesten ekar tillräckligt högt och kraftfullt för att denna misshandel ska upphöra
God fortsättning kära läsare!
Susanna
Det här inlägget postades i Från min barnmorskevrå,. Bokmärk permalänken.

Kommentera